Nr 37 PINGSTDAGEN 1854

Jag skall ge er ett nytt hjärta och en ny Ande, och ta bort från ert kött stenhjärtat, och ge er ett hjärta av kött. Se, då skall ni tänka på ert onda väsende och era gärningar, att de inte var goda, och ni skall vredgas på er själva för era synder och för ert avguderi. Hes. 36: 26, 31

Så säger Herren genom profeten Hesekiel, varav vi hör, att han ämnar ta bort stenhjärtat från deras kött och ge dem en ny ande. Och när de får denna nya ande, skall de tänka på sitt onda väsende. De måste vredgas på sig själva för sina missgärningars skull. Denna profetia har gått i uppfyllelse när den Helige Ande blev given åt Jesu lärjungar. Sam^a profetia har gått i uppfyllelse ännu i vår tid, så att ett nytt hjärta och en ny ande har blivit givna åt många, och många har även vredgats på sig själva för sina missgärningars skull. Men alla förhärdade har ännu inte vredgats på sig själva. Men de har vredgats på de kristna som inte ger de hederliga människorna samvetsfrid. När vi hör, att Herren ämnar ta bort stenhjärtat från deras kött och ge dem ett hjärta av kött, förstår vi, att den naturliga människan har ett stenhjärta, så som alla väckta har erfarit. Men den sorglösa människan känner inte, att hon har ett stenhjärta, förrän den Helige Ande bultar på det med lagens hammare. Den naturliga människan känner inte alls av vilket ämne hjärtat är gjort. Hjärtat ligger som en känslolös sten i den sorglösa människans bröst: hon känner varken gott eller ont av de ting som är av Guds Ande. Men när en sorglös människa blir väckt, börjar hon känna, att hon har ett stenhjärta, som inte känner mer än en sten, förrän Gud tar bort stenhjärtat. Men när Gud tar bort stenhjärtat, känner hon, att hjärtat har förändrats, fast hon ofta måste vredgas på sig själv för sin otros skull. Och det är behövligt även för en kristen, åt vilken Gud har gett ett nytt hjärta, att komma ihåg hur hon har levt tidigare, så att den onde inte skulle ta bort hennes synder från minnet. Herren säger vidare, att de skall vredgas på sig själva, när ett nytt hjärta blir dem givet. Men de sorglösa och de döpta hedningarna vredgas inte på sig själva, utan de vredgas på de kristna. Och varför skulle den onde vredgas på sig själv, som har levt så dygdigt, att han aldrig behöver ångra sina egna gärningar. Om den onde vredgades på sig själv, skulle han bli ångerfull. Gud har blivit ångerfull för människans skull. Det står skrivet i första Mosebokens sjätte kapitel, att Gud ångrade, att han hade skapat människan på jorden, då han såg, att hennes hjärtas uppsåt var ont ända från barndomen. Gud blev bedrövad däröver, att den onde hade förstört hans verk. Men den onde kan inte ångra vad han gjort, ty den onde har aldrig bekänt, att han har gjort orätt. Och som den onde är oskyldig till alla onda gärningar, så är även alla hans barn, så länge de tjänar sin fosterfar.

Gud har nämligen skapat människan god i början, men den onde förstörde Guds verk, liksom somliga elaka människor förstör andras verk och skrattar därtill, så har även den onde skrattat, när han lyckades lura människan och göra Förälderns hjärta bedrövat. Tänk för er själva, ni föräldrar, hur ont det gör i föräldrahjärtat, då en gammal skälm förför barnen och stjäl dem från Förälderns hus och för dem till sitt eget hus. Där glömmer de stackarna bort, vem som med stor vånda har fött dem. Inte vet de, vem deras rätte Fader är, men honom betraktar de som sin rätte fader, hos vilken de bor. Och vad han befaller dem att göra, det gör de. Om han befaller dem att stjäla, så gör de det. Om han befaller dem att dricka djävulsträck, så gör de det. Om han befaller dem att bedriva hor, så gör de det. Om han befaller dem att skratta, så gör de det.

Hur roligt har då Föräldern, när han efter ett långvarigt sökande äntligen finner sina barn i den ondes hus, där de har lärts allt ont! Och när Föräldern med tårar ber de stackarna att fly bort med livet i behåll, och återkomma till Föräldern, så skrattar de blott i den ondes famn och säger till den bedrövade Föräldern: "Kom på, kom och slå om du törs! Och är det du som föder oss?" Sådant är nu den sorglösa människans tillstånd. Hon har blivit bortrövad från den himmelske Förälderns hus medan hon var så liten, att hon inte minns hurudan den Förälder är, som med stor vånda har fött henne. Sålunda vet hon inte, vem hennes rätte Fader är. Hon har för länge sedan glömt Förälderns kärlek, och nu måste hon bo i den ondes hus, där hon lärs allt ont.

Deras bröder och systrar, som har uppfostrats i den rätte Faderns hus, kommer och tilltalar de olyckliga stackare som leker i den ondes hus. De barn, säger jag, kommer för att hämta bort dessa djävulens fosterbarn och säger: "Kära bröder och systrar! Föräldern bad er genast komma hem." Men den ondes fosterbarn svarar: "Se i ändan, inte har Föräldern sänt er." Till slut kommer Föräldern själv in i den ondes hus och drar somliga i håret ut ur den ondes hus, och då har Föräldern ett andligt ris i handen, varmed han agar dessa elaka barn som inte håller sig hemma. Men så snart Föräldern har agat dem och vänt dem sin rygg, springer de åter till den ondes hus och skrattar, grinar och gör spe av Förälderns tårar. Hur många gånger måste Föräldern nu hämta er, innan han tröttnar på att springa efter er. Ve er, ni olyckliga stackare, som alltid ligger i den ondes famn och skrattar där! Hur många gånger har inte Förälderns tårar runnit för er skull! Hur många gånger har inte Förälderns sändebud kommit för att hämta er hem! Och hur många gånger har inte själve den himmelske Föräldern bett er att komma bort från den ondes hus, men ni har inte velat. Alltid ligger ni i den ondes famn och skrattar åt er egen olycksalighet tills den fostergubbe, som har förvillat er bort från den rätte Faderns hus, tar och steker er på glödande kol.

Sådant är nu de sorglösa stackarnas tillstånd. Den onde har kramat deras bröst så mycket, att de inte längre torde få ett nytt hjärta, fast Herren har lovat att ge ett nytt hjärta och en ny ande åt dem, som tar emot dem. Det gamla, ruttna hjärtat är så fullt av ondska, att den nya anden inte längre har rum där. Och så måste de med sitt gamla hjärta dö i evighet, nämligen de olyckliga själar, som redan är så förhärdade, att den nya anden inte mer får rum i deras hjärtan.

Men de få själar, som har fått det nya hjärtat och den nya anden, har fått uppleva vad profeten har förutsagt. Då Gud nämligen har gett dem den nya anden, har de vredgats på sig själva för sina missgärningars skull. När människan har fått den nya anden, börjar hon komma ihåg och tänka efter sitt förra leverne, och då måste hon vredgas på sig själv, då hon upptäcker, hur stor skada hon har vållat åt sin egen själ. Hon känner även, att den gamla illaluktande anden har kommit ur ett gammalt och ruttet hjärta, som är fullt av djävulsträck och annan orenhet. Men då människan stannar upp och begrundar sitt förra onda leverne, då är den nya anden redan verksam i henne. Och då vredgas hon även på sig själv och på den onde anden, som har kommit ut genom hennes mun. Då känner hon även, att hon har ett stenhjärta, men hon kan inte förändra eller bli av med detta stenhjärta förrän det blir förkrossat genom den Helige Andes kraft. Men inte är det gamla stenhjärtat så skört, att det genast går i spillror. Den Helige Ande måste ibland bulta länge på det innan det äntligen blir förkrossat. Hos somliga blir hjärtat hårdare och hårdare ju mer den Helige Ande bultar på det, och slutligen förhärdas sådana människor. Då blir deras hjärtan som kallt järn under frosten. När man bultar på det med hammaren, studsar hammaren bakåt, men det blir ingen buckla genom hammarslaget. På det viset förhärdade sig judarna, när Johannes Döparen och därefter Frälsaren, försökte bulta på deras hjärtan. Och en sådan förhärdelse har även i dessa tider kommit över dem, som inte har gett akt på bättringsropet.

När Guds lag rätt förkunnas, så att Guds tve-eggade svärd sätts mot bröstet, då skall somliga bli förhärdade, och somliga få en kraftig väckelse. Men Guds löften genom profeten har uppfyllts och skall uppfyllas överallt, där Guds Ande rör sig. Han skall ge ett nytt hjärta åt alla dem, som genom sann bot och bättring kommer till foten av Jesu kors. Han tar bort stenhjärtat från deras kött, som genom den Helige Andes bultande blir ödmjuka och förkrossade, och försonade med Gud. Fast somliga förhärdas genom kristendomen, såsom Herren sade till Moses: "Jag vill förhärda Faraos hjärta," och även gamle Simeon sade, när han tog det välsignade barnet i sin famn: "Se, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel, och till ett tecken, som blir motsagt." Och Paulus sade, att ordet om korset är för somliga till dödens lukt men åt andra till livets lukt. Och denna dödens lukt är den onde anden, som kommer från det gamla hjärtat, vilket luktar så illa inför Gud, att han måste fly långt bort från deras sällskap. Och även om det ser bedrövligt ut, då de förhärdade andar som har det gamla ruttna hjärtat och den gamla illaluktande anden, ännu inte har fått det nya hjärtat och den nya anden, trots att den Helige Ande länge har arbetat på dem, måste dock de som har fått ett nytt hjärta och en ny ande, be för deras själar som tycks redan vara förhärdade, oavsett att den onde anden och djävlaträcket luktar från deras mun. De måste be för dem, för att det nya hjärtat som idag för första gången blev givet åt Jesu namns bekännare och därefter åt andra, som i sanning bekänner hans namn, måtte ges även de stackare, som håller på att ruttna med det gamla hjärtat; och att den nya Anden, som idag för första gången är given åt de bedrövade själarna och därefter åt andra, som suckar i den rätta ångerns sorg, måtte ges åt de olycksaliga själar som ännu har den gamla, illaluktande anden. Hör du sanningens och nådens Ande, alla botfärdiga och benådade själars suckan. Fader vår som är i himlen, o.s.v.

Evangelium: Joh. 14: 26.

Frälsaren säger i dagens evangelium: "Men Tröstaren, den Helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allting och påminna er om allt vad jag har sagt till er." I följd härav bör vi genom Guds nåd betrakta, hur den Helige Ande lär Jesu lärjungar och påminner dem om allt vad Jesus har sagt. Men då Jesus har sagt i slutet av evangeliet: "Jag skall inte tala mycket med er härefter, ty denna världens furste skall komma, som inte har någon del i mig", måste vi ta ett uppbyggligt exempel av de orden och eftertänka, hur världens furste lär världens barn att mörda Frälsaren och påminner dem om allt vad den onde tidigare har sagt. Båda behöver påminnelser, ty Jesu lärjungar skulle redan för länge sedan ha glömt Jesu ord om den Helige Ande inte hade påmint och lärt dem. Ty snarare kommer världens barn ihåg, vad de skall svara, än Guds barn, vad de skall säga. Och om den ondes lärjungar ibland skulle glömma något ord, så att de stundom blir stumma, nog påminner den onde dem en annan gång, hur de skall göra motstånd. Jesu lärjungar glömmer ofta, vad Jesus har talat till dem om vakandet. När de måste vaka och be i örtagården, då vill sömnen komma över dem. Ty örtagården är det ställe, där de borde vaka och beskåda, hur blodsdropparna faller från den himmelske Förälderns heliga kropp och hur blodigt svett rinner från hans ansikte. Men på detta ställe uppstår en svår kamp mot sömnen. De kämpar mot sömnen så mycket, att de nästan glömmer bort att vaka. Därför är det nära till hands att den onde börjar sålla deras själar som vete. Men den Helige Ande har påmint dem om den stora striden, som den himmelske Föräldern då har haft, fast denna sak alltid har varit så dunkel, att påminnelse om bättre vakande har varaktigt fått rum i lärjungarnas samveten vid foten av korset. Men detta Frälsarens beskådande är inte så klart i örtagården som på korset, ty i örtagården kämpade de med sömnen, men vid korset var de vakna. Men nog orkar den ondes trälar vaka bättre då sömnen tränger sig på Jesu lärjungar. Då är även Judas pigg, när han får tillfälle att för fiendens hop visa vägen till örtagården. Judas är den som vet bäst, var Jesus vakar med sina lärjungar, och nog påminner den onde honom, om han hade glömt. Den onde påminde ju översteprästerna, hur de skall beskydda graven. De sade till Pilatus: "Herre, vi minns att den förföraren sade: på tredje dagen skall jag stå upp." Bättre minne hade den ondes lärjungar i denna sak än Jesu lärjungar, som inte kom ihåg något om uppståndelsen. Men nog får Jesu lärjungar bättre minne över allting senare, då den Helige Ande börjar påminna dem. Den Helige Ande påminner Jesu lärjungar även om deras synder, till exempel Petrus fall, när han nekade sin Frälsare. Och de kommer även ihåg den synden, när de hade sagt till Frälsaren: "Herre, vill du, så skall vi säga, att elden måtte komma ned från himlen och förtära dem." Den Helige Ande påminde även Petrus om de första nådetecknen, när han skrev till de kristna: "Vi har inte följt några kloka fabler, när vi kungjorde åt er vår Herre Jesu Kristi härlighet och klarhet." Och hur skulle evangelisterna ha kunnat skriva upp Jesu predikningar efter så många år, om den Helige Ande inte hade påmint dem.

Den Helige Ande lär Jesu lärjungar, hur de skall predika evangelium och vad de skall svara, när de ställs inför lagen. Vi hör Frälsaren säga till dem, att de inte skall bekymra sig över, vad de skall svara, ty det skall ges dem i samma ögonblick. Den Helige Ande påminner Jesu även lärjungar om dödligheten. Ty när världskärleken vill smyga sig över dem, kommer den Helige Ande och bringar döden och evigheten i deras minne, och då flyr världskärleken för en stund. Så påminner den Helige Ande Jesu lärjungar om allt vad Jesus har sagt.

Den onde anden påminner sina lärjungar om allt, vad han förut har lärt dem att göra. Visserligen kommer de inte ihåg mycket av sin ondska. Den onde förmår dem stundom att berätta om sin egen narraktighet, hur de då var listiga att lura folk. Och därtill prålar de med sin grannlåt. Men den onde bringar inga synder i deras minne med den avsikten, att de skulle ångra dem, utan med den avsikten bringar han några rackartyg i minnet, att de skulle få pråla med dem, och andra skrattar därpå. Den onde anden lär även sina lärjungar, hur de bör göra motstånd och göra spe av de kristna. Och i synnerhet har han lärt hedningarna, hur de skall pina de kristna. Men därav fick ju den onde själv en skada. Ty då somliga hedningar såg, hur tålmodiga de kristna var, och med vilken dristighet de gick i döden, förvånades hedningarna själva, och många hedningar blev kristna därigenom, att de hade sett, med hurudan glädje en kristen dör. Men inte har den ondes trälar alltid ord att svara med, ty de blir ofta stumma. Och när de skulle disputera om kristendomen med Stefanus, kunde de inte stå emot den Ande och visdom, varigenom han talade. Men då den ondes träl inte klarar sig i ordstriden, så lär den onde honom att stämma de kristna, så att han där skulle få tillfälle att ljuga på dem inför överheten, hur de kristna talar fräcka ord mot lagen och kyrkan. Den bästa tillflykten för den ondes änglar är ju världens lag, som han vrider och vränger så att den skall falla över de kristna. Fast alla sorglösa har brutit den kungliga eden och gjort sådana gärningar som skulle föranleda böter och straff av överheten, om de kristna iddes stämma hedningarna. Men hedningarna blir inte ödmjukare därigenom, att de straffas av överheten, utan de förhärdas ännu mer. Och låt det ligga på deras ansvar, att de hatar och förföljer de kristna. Nog får de en gång se, vem de har stungit. Men den Helige Ande upphör ändå inte att påminna dem, och så länge som de vandrar på jorden, måste de höra vilken andes barn de är, så att de inte skulle ha något att säga i evigheten för att de inte blivit varnade och förmanade.

Vad den Helige Andes ämbete för övrigt beträffar, så vet vi, att den Helige Ande har två ämbeten, nämligen först, att han förebrår världen för syndens, rättfärdighetens och domens skull. Men detta tal kan världen inte utstå, ty när den Helige Ande förebrår världen för syndens skull, reser sig den onde emot och säger: "Du ska inte förebrå mig, ty inte blir jag bättre därigenom." Och alla den ondes trälar säger efter den onde: "Vi förhärdas genom den hårda förebråelsen." Och ändå kom den Helige Ande genom förebråelsen ut genom Petrus mun. Genast samma dag, som Petrus hade fått den Helige Ande, började han förebrå världens hop, som hade kommit för att göra spe av den Helige Andes första verkningar genom att säga: "De är fulla av sött vin." Dem anklagade Petrus för Frälsarens mord. Varför talade inte Petrus vackert och snällt till dem? Såsom de sorglösa säger: "Den som lär snällt lyssnar vi till." Men Petrus kunde ju inte tala snällt till Frälsarens mördare, eftersom det är den Helige Andes ämbete att han skall förebrå världen för syndens skull, oavsett om de hör eller inte. Den som förhärdas genom förebråelsen må förhärdas. Och den som är ond, må bli ännu värre. Men nog vann Petrus genom den första hårda predikan många tusen själar för himmelriket. Predikan verkade så mycket, att många fick ett styng i sina hjärtan, och började fråga: "Vad skall vi göra, för att ärva evigt liv?" Men nu får ju inte många av den sorglösa hopen styng i sina hjärtan. Självklart har den onde smitt bröstpansar åt dem som inte har blivit väckta. Och Gud har övergett dem under förhärdelsens dom.

Men vi behöver inte tro, att det på apostlatiden hade varit fler väckta än här, ty där fanns det så mycket folk i förhållande till vad det finns här, att om man därför räknade, hur många som då hade blivit väckta, så skulle högst en av hundra ha blivit kristna på apostlatiden. Och de väckta själar som då blev kristna flydde bort från hela riket innan Jerusalem förstördes. Men denna tids sorglösa behöver inte glädja sig däröver, att det på den tiden inte blev dess fler kristna, utan tvärtom, de borde få en större fruktan, för att de inte skulle få samma öde som forntidens judar, som dräptes av fienderna på grund av sin förhärdelse. Men nog har några världsvisa tänkt, att den kristna läran inte torde vara rätt, då så lite folk har blivit kristna. Och dessutom kommer de kristna av det sämsta slags folk. Någon stackars hora, någon stackars drinkare, någon fyllhund av det sämsta folket har blivit kristna, men nästan ingen av herrar, världsvisa eller dygdiga människor har blivit kristen på apostlatiden. Därav har världens visa dragit den slutsatsen, att den kristna läran är helt orätt, och att världen skulle ha varit mycket bättre om den dåraktiga läran inte hade kommit i världen. Och nog skulle den ondes rike säkert ha bestått bättre, om den dåraktiga läran inte hade kommit från Galileen och ända hit. Och även denna tids hedningar tar ett starkt bevis därav, att det är få som har blivit kristna, och ännu färre torde de vara som består. Men nu ser man ju därav, hur trångt ställe den trånga porten är, och med hur stor fruktan och bävan de få själar som har funnit livets väg måste vandra på den, ty den onde har inte sovit. Inte är han heller särskilt ljuvlig mot dem som vill förminska hans rike. Han har visat sina tänder för var och en, som inte ger honom samvetsfrid. Och om denna väckelse hade inträffat på annat håll, där det finns många överstepräster och världsherrar, nog skulle den onde redan för länge sedan ha hudflängt de kristna. Men den Helige Ande har även ett annat ämbete, och därför kallas han för Tröstaren. Han tröstar Jesu bedrövade lärjungar, när de blir hatade och förföljda av världen. När den onde anfaller dem som ett rytande lejon sökande vem han uppsluka må, när egenrättfärdighetsdjävulen angriper deras tro och vill jaga deras själar bort från Jesu kors, då tröstar den Helige Ande de botfärdiga, bedrövade och med tvivel kämpande själar, så som Jesus har sagt i dagens evangelium: "Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er, inte ger jag såsom världen ger, må era hjärtan inte vara bedrövade, frukta inte heller. Ni hörde mig säga, jag går bort och kommer åter till er."

Hör dessa ord, ni bedrövade och botfärdiga. Om Jesus stundom går bort, så har han lovat att komma igen. Det händer ofta för en bedrövad Jesu lärjunge, att Jesus går bort för en kort tid, att han döljer sitt ansiktes nåd, att en kristen inte alltid känner Jesu nådiga närvaro. Och just då anfaller den onde den kristne grymt med frestelserna, och egenrättfärdighetsdjävulen vill förstöra hans tro. Men Jesus har ämnat komma åter och trösta de bedrövade lärjungarna, och då ger han dem åter sin frid som övervinner världens frestelser. Och jag vet, att de rätta lärjungarna har fått denna frid. Men den onde vill inte låta dem njuta denna frid, utan han anfäktar dem förskräckligt och vill beröva friden som Jesus har gett dem. Då kommer Tröstaren, den Helige Ande, och påminner dem allt vad Jesus har sagt till dem om himmelriket, vad ögat inte sett, örat inte hört, inte heller uppstigit i någons hjärta, utom deras, vilka känner himmelrikets försmak. När nu världen är så fruktansvärd, och djävulen så förskräcklig, och köttet så svagt, och döden så nära, borde vi be den store Korsbäraren, som har lidit och dött, att han skulle ge oss den Helige Ande, att vi skulle orka kämpa i den stora striden och kampen, att vi skulle orka krypa fram till nådastolen, då döden storligen förskräcker oss, och att den nådige Herren Jesus, som med sitt eget blod stridit och övervunnit världen, skall ge oss kraft och styrka att strida och kämpa i vår dyrbaraste tro, och övervinna djävulen och världen, för att vi slutligen måtte nå fram och få sjunga segersång. Amen.

KP 267 (=källan) / P 795 / B 182 /