Nr 16 4 SÖNDAGEN EFTER TRETTONDAGEN 1857

För han har prövat dem, men vad gagnar det, om det föraktande riset inte kommer? Hes. 21:13.

Så predikar profeten Hesekiel för Israels sorglösa folk, som Gud ofta hade satt på prov och låtit komma i jordisk nöd för att de genom den prövningen skulle vakna ur syndasömnen. Men profeten säger: "Vad gagnar det, att Gud sätter dem på prov, eftersom de föraktar Guds aga, eller förhärdas genom tuktan." Ordet: "Om det föraktade riset inte kommer" är svårt att förstå, men bibelförklararna förmodar, att det föraktade riset finns i människans egen barm. Då nämligen Gud prövar och tuktar de sorglösa genom timliga motgångar, föraktar de denna tuktan, liksom barnen föraktar föräldern och blir förhärdade, om han med ett alltför litet och förkastligt ris agar dem. För somliga förhärdade barn säger till föräldern: "Slå ordentligt, så att det känns. Varför agar du med ett så litet ris?"

Detta är det föraktade ris som inte har någon verkan i det förhärdade skinnet. Det ser nog ut som om judarna hade föraktat Guds timliga aga, då han slog dem med ett föraktat ris: krig, hunger, sjukdom och hårda tider, landsflykt och fångenskap. Allt detta hade ingen verkan på dem. Om de ibland gjorde en yttre syndabekännelse: "Vi har syndat med våra fäder," och om de till slut började tro, att profeterna hade predikat rätt, så kom denna syndabekännelse inte av hjärtat så att en rätt ånger hade varit därunder, och fast de till slut började tro, att profeternas ord inte har varit blott munväder, förstod de likväl inte så profeternas skrifter om Messias eller den tillkommande Frälsaren, att de hade trott på en andlig Frälsare, utan de trodde sig genom den utlovade Frälsaren vinna jordisk lycka, rikedom, ära och goda dagar.

Så har nästan alla sorglösa människor blivit förhärdade, då de har timliga motgångar varigenom Gud prövar och agar dem, för att de skulle börja ångra över sina synder och söka de skatter som mal inte tär och tjuvar inte gräver fram och stjäl. Först i den yttersta dödsnöden bekänner de, att de är på en dålig väg, och att de kristna har talat rätt. Men varifrån skall den sorglösa människan då ta trösten, då hon i all sin livstid har levt i sorglöshet och smädat de kristna, liksom de sorglösa judarna smädade profeterna och sade: "Profeterna talar i vinden! De har inget Guds ord!"

Nog började de sorglösa judarna för all del tro på profeterna efter deras död, men varför trodde de inte då profeterna ännu levde? Varför föraktade de då Guds aga, när man ännu hade ångerns nåd? Så går det ännu till för de sorglösa och de avfallna, att de får nog sucka i dödsmärtorna: "Jag är på en dålig väg. Gud hör inte mina böner. Jag måste fara till det stället som man inte kan återvända ifrån."

Så har även i dessa tider många sorglösa suckat och klagat på dödsbädden: "Vårt liv är kort och besvärligt, och när vi går bort, så kommer vi inte mer tillbaka." Eller såsom Salomo härmade deras tal: "Vi har vandrat på skadliga vägar. Rättfärdighetens sol har inte gått upp för oss." Detta kommer därav, att de sorglösa har då föraktat Guds ord och sakrament, när de har blivit kallade till bättring. Då har de skrattat åt de kristna och smädat dem, när de borde ha gråtit och jämrat sig. Då har de föraktat Guds nådiga tuktan, när besökelsetiden har varit för handen. Därför måste de vid dödsstunden klaga, att Jesus är långt borta, och att Gud inte längre hör deras böner.

Nu skulle man ännu ha tid att stå upp ur syndasömnen. Nu skulle man ännu ha tid att börja ropa och klappa på nådens dörr. Nu skulle man ännu ha en kort nådatid, om de sorglösa och nådetjuvarna bättre tog vara på nådatiden än vad man hittills har gjort, eftersom hastiga dödsfall har inträffat även i denna församling, och ett mäktigt bättringsrop har hörts genom de döendes mun. Gud har även agat landsändan genom sitt yttre ris, om det inte förhåller sig så, att detta föraktade ris är alltför litet, så att det inte har någon verkan på de förhärdades tarmar. (Om det inte förhåller sig så att Gud måste säga som han fordom har sagt genom profeten Hesekiels mun: För han har prövat dem, men vad gagnar det, om det föraktande riset inte kommer?

Det föraktade riset har såväl i det Gamla som i det Nya Testamentet varit den jordiska agan. Det är inte många som därigenom blivit ödmjuka. Högmodet har redan på Moses tid varit fruktansvärt, eftersom människobarnen alltid knorrade mot Moses, som på ett synbart sätt var inför deras åsyn. Men folkets knorr var likväl riktat mot Gud, för Gud vredgades stort, då högmodsandarna bråkade med Moses, och somliga föll levande, med hull och hår, ned i helvetet. Under Samuels tid började det högmodiga folket förakta Samuel som var Guds profet. Då sade Herren: "Det är inte dig de har föraktat, utan det är mig de har föraktat." Under Elias tid började den ogudaktige kungen Ahab anklaga Elias, att det var hans fel att svåra tider hade kommit (över dem).

Det lär även nu förhålla sig så, att Satans hop har den tron, att det är för de kristnas skull som Gud bestraffar landet genom svåra och dyra tider, och att fattigdomen beror på kristendomen. Nog skall de en gång få se, vem de har stungit. De kristnas förföljare, Nero, satte eld på staden och sade till det hedniska folket, att de kristna har satt eld på staden. Alla dessa det sorglösa folkets fasansfulla gärningar har blivit upptecknade för denna tids sorglösa och förhärdade (människor) till ett fasansfullt exempel därpå, att det föraktade riset inte har någon verkan på det sorglösa folket, så att de skulle bli ödmjuka och började frukta för den kommande vreden och ropa till Gud såsom lärjungarna även i timlig nöd har ropat efter Jesus. Lärjungarna har likväl genom sitt nödrop uppväckt Jesus. Men nutida sorglösa lär inte ens i timlig nöd ropa efter Jesus. De besvärar inte honom genom sitt nödrop, utan snarare åkallar de fiendens namn, då nöd eller motgångar möter dem. Han förstås skall hjälpa dem vid den sista stunden.

Ni Jesu lärjungar, om inga andra ropar efter Jesus, så gör ni det, i all er nöd och kval. Väck upp honom genom ert nödrop, när dödsfruktan kommer (över er), då tvivlets böljor börjar fylla den lilla båten, varmed ni ror mot evighetens strand. Ropa med så hög röst, att Jesus vaknar upp. Jag tror, att Jesus inte har somnat i så djup sömn, att han inte skulle höra de nödställda lärjungarnas suckan, då de säger till honom: "Herre, hjälp oss!" Jag tror, att han stiger upp och stillar det böljande havets stora vågor, och han stillar vinden och havet genom kraften av sin nåd. Hör du store Stillare av vinden och havet, de skrämda lärjungarnas suckan. Fader vår som är i himmelen o.s.v.

I dagens evangelium hör vi, att Jesu lärjungar var i nöd, och de trodde sig förgås, fast Jesus var med i båten. Vad slags uppbyggelse torde nu fienderna till Jesu kors få därav? Om vi nu predikade för de sorglösa, att Jesu lärjungar var otrogna och de trodde sig förgås, fast Jesus var med i båten, så får somliga sorglösa tillfälle att därigenom få bekräftelse för deras vanföreställning, att lärjungarna var fegisar, som fruktade för döden. De var ju inte beredda att dö, såsom somliga väckta skryter, att de är redo. Så talar de sorglösa som är riktigt djärva att smäda de kristna. Lärjungarna fruktade ju för döden, fast Jesus var med i båten. De hade ju inte så stor frimodighet vid döden som några kristna som säger sig vara redo.

Vi måste svara därpå, att de kristna aldrig har haft så stor frimodighet som somliga förhärdade som går huvudstupa i döden i hur farliga ställen som helst. För de förhärdade fruktar inte för döden, förrän de går ned sig i en vak. Det har man sett många gånger, att de förhärdade inte är rädda för döden, hur farligt läget än var. För de har så stor kraft och förlitan på sig själv, att de inte fruktar för något. De har ingen dödsfruktan. De har ingen fruktan för Gud eller för fienden.

Men Jesu lärjungar är aldrig så djärva som somliga förhärdade. För Jesu lärjungar ser nog var de farliga ställena är. De ger sig inte med tuffhet och högmod i en synbar fara. För det andra märker vi nu, att Jesu lärjungar anropar Jesus till hjälp i dödsnöd, men de ogudaktiga svär, då någon skada inträffar. Och om någon sorglös ändå i dödsnöd börjar ropa till Jesus, så ropar han likväl inte på det viset att Jesus hör det. Och med hurudan förtröstan ropar han efter Jesus, som i hela sin livstid har smädat och föraktat Jesus? Den obotfärdige rövaren började i dödsnöd be till Jesus, men den bönen blev en försmädelse, fast rövaren inte hade för avsikt att smäda honom. Och varför blev den bönen en försmädelse? Därför, att han inte trodde på Jesus. För han sade: "Om du är Kristus, så hjälp dig själv och oss."

Alltså gagnar den falska föreställningen inte de sorglösa och förhärdade, då de menar, att eftersom Jesu lärjungar då fruktade för döden, så är de, som säger sig vara redo, inte annat än vilda andar och andligt högfärdiga. För Jesu lärjungar var då inte redo att dö, även om några nådetjuvar i denna tid anser att Jesu lärjungar var kristna (redan) före Frälsarens död. Men det är blott en tom inbillning, varigenom nådetjuvarna tröstar sig själva, då de genom en död tro stödjer sig på lärjungarnas tro, som de hade före Frälsarens död.

Nådetjuvarna inser att lärjungarnas kristendom var likadan som nådetjuvarnas kristendom brukar vara. De var hämndlystna som nådetjuvarna. Deras hjärtan var fullständigt fästade vid världen, såsom det brukar förhålla sig med nådetjuvarna. Deras hjärtan var oförändrade, såsom fallet är med nådetjuvarna. Om lärjungarnas ånger före Jesu död har det inte skrivits något. Först efter Frälsarens död har lärjungarna blivit bedrövade i sina hjärtan. Och denna sorg bereder deras hjärtan att ta emot kraften av Jesu uppståndelse.

Varav kommer nu åt nådetjuvarna en sådan glädje som Jesu uppståndelse åstadkom hos lärjungarna? Nådetjuvarnas hjärtan är av torrfura, som inte känner glädje över hans uppståndelse. Ni nådetjuvar och ni sorglösa. Förlita er inte därpå, att Jesu lärjungar fruktade för döden, för på den tiden var de ännu sorglösa. De var ännu inte kristna. För samma Jesu lärjungar gick med glädje i döden, då förföljelsen kom över de kristna. Då fruktade Jesu lärjungar inte för döden. Då hade den döda tron tagit slut, och den levande tron hade kommit i stället. Då hade dödsfruktan tagit slut. Då hade Herren Jesus styrkt deras tro, så att de med glädje och fröjd kunde dö för Jesu namns skull.

Nu har alla sorglösa och nådetjuvar fått höra, att lärjungarna inte har haft levande tro då de fruktade för döden. Men först efteråt fick de den levande tron, då de fick den Helige Ande. Och vi har hört, att dödsfruktan försvann under förföljelsen. Då gick de med glädje i döden för Jesu namns skull. Inte heller de kristna, som genom sjukdom har dött, har haft dödsfruktan, utan de har med glädje och fröjd tagit emot dödsängeln. Likaså har somliga kristna även i dessa tider dött med glädje, vilket inte heller de sorglösa kan neka.

Men av de sorglösas död har man insett, att somliga inte har ens blivit väckta på dödsbädden, och somliga har fått samvetsväckelse, men de har inte orkat tro, så att de hade förnummit nåden. De flesta har klagat, att Gud inte hör deras böner. De har måst fördöma sig själva på dödsbädden. Och den samvetsdomen torde inte ha blivit förändrad efter döden. De är få som har fått gå in genom den trånga porten, vilka genom en långvarig sjukdom har fått ångerns nåd av Gud. Och de stackare, som har fallit ur nådatillståndet, har fått en ännu tyngre dom på dödsbädden. De har inte med ett oväckt samvete kunnat träda in i evigheten. De har inte kunna nonchalera Guds andes tidigare verk, men de har bekänt, att denna kristendom är rätt, fast de har dömt sig själva.

Tänk nu efter, alla sorglösa och nådetjuvar samt alla avfallna, hur kort denna nådatid är, och hur snart den tar slut. Hur lycklig människan än var i denna världen, så får hon likväl inte njuta av detta livets goda länge. Hon måste lämna allt som i världen är kärt och dyrbart för henne. Må det vara ägodelar, glädje eller vällust. Hon måste lämna allt detta och bege sig ut på den långa färden. Vad är det för glädje som hon skall få i evigheten, då alla käraste tingen blir kvar i denna världen och hon själv flyttar till en annan värld, och då man inte i nådatiden har samlat sådana skatter som mal inte tär och tjuvarna inte gräver fram och stjäl. Även om det inte fanns något annat helvete, måste hon likväl vara i ständig bedrövelse, kval och fattigdom, då hon utblottad och fattig träder in i evigheten, och de käraste tingen har blivit kvar i denna världen, och hon skall aldrig mer få tillbaka dem.

Se, i vilken nöd lärjungarna var, fast Jesus var med i båten. Men han var ännu inte i hjärtat, då hjärtat hade fastnat vid världen. Då kom en stor dödsfruktan över dem, därför att de hade en orätt tro, fast den efter bokstaven var en rätt tro, för de hade en sådan tro, att Jesus var Guds Son och världens Frälsare som skulle förlossa Israel från hedningarnas välde och från all jordisk nöd. Men denna tro kunde inte bereda dem för döden, för det var blott en inbillning, och därtill även orätt, då de trodde sig genom Frälsaren vinna jordiska ägodelar, ära och goda dagar.

En sådan tro skulle alla sorglösa och nådetjuvar gärna anamma. Om man predikade för dem, att ni skall genom Kristus vinna en stor egendom och en stor ära i världen, så skulle hedningarna genast gå med på en sådan tro. Men om man predikade så för hedningarna, att ni för Kristi skull blir hatade och förföljda av världen, så vill ingen oomvänd människa gå med på en sådan tro. Fast det är sant vad Jesus säger till sina lärjungar: "Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall allt detta bli er givet." För det är den onde som gör människorna fattiga. Och människorna skulle reda sig väl med hänsyn till uppehället, om de ända från ungdomen brukade kroppens och själens krafter rätt.

Men de rätta kristna ber inte mer av Gud än att de hade det dagliga brödet. För de inser, att denna jordiska egendom inte kan ge mycket, hur mycket ägodelar man än hade. Därför har lärjungarna efter pingstdagen inte brytt sig om de jordiska ägodelarna. Trollkarlen Simon bjöd pengar åt Petrus, för att även han skulle få den Helige Andes gåva, men Petrus ville inte ha (hans pengar).

Vi har det hoppet och den förtröstan till Gud, att Jesu rätta lärjungar som i det oomvända tillståndet fruktar för döden, fast Jesus är med i båten, skall efter omvändelsen och nya födelsen, då de har fått den Helige Ande, bli redo att dö, så att de med Job kan säga: "Jag vet att min Förlossare lever", och med Paulus: "Jag längtar efter att skiljas hädan och vara med Kristus, vilket skulle vara mycket bättre." Så hoppas vi, att fast världen med våld vill tränga sig i de kristnas hjärtan, och tvivlets böljor vill nedsänka den lilla båten, där Jesus sover, med vilken lilla båt lärjungarna ror, skall de i dödens fasor uppväcka Jesus med sitt nödrop. Och Jesus står upp och stillar denna världens vind och bestraffar tvivlets böljor, så att det blir vindstilla på det böljande havet, och tvivlets böljor lägger sig, och Jesu lärjungar kan ro till fridens hamn, som är på andra sidan av havet. Där får de vila sig och njuta av Jesu nådiga närvaro, och varje dag höra hans lärdomar, och se stora under, som han gör bland folket. Och till slut får de i det nya Jerusalem sjunga Hosianna, Davids Son. Amen.

Original (saknar 1 blad) / Kollerska samlingen 24 / FKHS / Nationalarkivet Helsingfors / Kopia / Laestadiana 1 Ag:1 / Uleåborgs landsarkiv /